Färgsätta fasader – en tidsresa

Färgsätta fasader – en tidsresa

Reaktioner och motreaktioner, samhällets utveckling och ideal formar uttrycken i våra fasader. Det färgstarka avlöser det färglösa, en melodi med återkommande refräng. BAU-arkitekter förklarar fasadkulörernas resa genom tio decennier.

Alcro_fasader_1

Vi vandrar norrut, följer Torsgatans dundrande trafik genom Vanadisrondellen och i takt med att trafiken avtar höjer vi blickarna, stannar upp och betraktar. Röda bergens ojämnt putsade fasader i rostrött, senapsgult och ockra. Solens strålar har ännu inte nått hit när vi stiger in på Gävlegatan 12 B, hos BAU-arkitekter i Stockholm.

Efter att ha fnissat lite åt fågelkvittret från högtalare inne på toaletten, korsar vi ett rum med ungefär 60 flitiga arkitekter, de flesta i full färd med att skissa på området kring Friends arena i Solna utanför Stockholm.

– Gillar du fåglarna? utbrister Peter Walker.

– Min favorit är spårvagnen i Berlin, skrattar han och visar vägen till ett rum näst intill tapetserat med snygga bilder på fasader och byggnader.

Peter Walker är arkitekt och en av sex partners i BAU- arkitekter i Stockholm. Snart ansluter hans kollega Hans Birkholz. Tillsammans med kollegan Per-Eric Sundby grundade Peter Walker och Hans Birkholz företaget 1991.

Snabbt kastas vi in i samtalet om Röda bergen och 20-talets putsade stenfasader, hur väggarna skiftar vartefter ljuset och solen kommer eller går.

– Det nordiska ljuset får fasaderna att leva, fasaden blir som en bucklig kopparkittel, förklarar Peter och fortsätter:

– Materialet kommer fram, det blir ett fantastiskt skuggspel. Man kanske kan tycka att färgsättningen förr i tiden var inte var särskilt spännande, men i kombination med materialet fullkomligt sjunger det om fasaden.

Samtalet fortsätter om industrialismens mäktiga maskineri som i början av 1900-talet gav oss rinnande vatten, avlopp, kylskåp och dammsugare. Peter Walker menar att 1920-talet hade ett eget uttryck. Det var bostäder för folk med lite pengar, man skulle bo billigt men med värdighet. Samhället förändrades snabbt, nya moderna tankar och idéer föddes, vi fick allmän rösträtt och kvinnorna tog för sig på arbetsmarknaden. Samtidigt började vi lyssna på jazz från USA och i takt med att en ny värld bildas bygger vi hus på samma sätt. Husen är vackra, fasaderna lugna symmetriska, med drag från både antiken och renässansen. De kläs med trä, tegel eller puts.

Den typiska färgsättningen för 1920-talets trähus var starka och djupa gula, röda och bruna kulörer. Herrgården kom tillbaka som förebild, så trähus runt om i landet målades gärna gula med grå och vita detaljer. Sommarhusen byggdes med verandor, torn tinnar. Det skulle utstråla glädje, fritid, naturnära känslor. Färgsättningen av 1920-talets putsade hus gick i mjuka toner, gråvitt, gulvitt eller svalt ockragult.

Hans Birkholz förklarar att utvecklingen, för arkitektur som för så mycket annat, ofta föds ur en reaktion för det rådande. Husfasaderna i Paris visar många exempel på detta.
– Det hände mycket i 1900-talets Paris. Många reagerade mot det borgliga idealet och stämningen. Målmedvetet skapades nya stilar och nya ideal.

Till vänster: Peter Walker. Bor: villa, egnahem från 1935, en ”sockerbit” i Bromma. Familj: fru och vuxna barn. Favoritarkitekt: Alvar Aalto. Favoritarkitektur: landskapsintegrerat, mötet mellan det moderna och det rustika. Favorithus: Villa Mairea i Norrmark, Finland Till höger: Hans Birkholz. Bor: litet 30-talshus i Bromma. Familj: fru och vuxna barn. Favoritarkitekt: John Soane. Favoritarkitektur: brytningstid mellan två epoker. Favorithus: Shisendo i Kyoto.

Till vänster: Peter Walker. Bor: villa, egnahem från 1935, en ”sockerbit” i Bromma. Familj: fru och vuxna barn. Favoritarkitekt: Alvar Aalto. Favoritarkitektur: landskapsintegrerat, mötet mellan det moderna och det rustika. Favorithus: Villa Mairea i Norrmark, Finland
Till höger: Hans Birkholz. Bor: litet 30-talshus i Bromma. Familj: fru och vuxna barn. Favoritarkitekt: John Soane. Favoritarkitektur: brytningstid mellan två epoker. Favorithus: Shisendo i Kyoto.

De två arkitekterna berättar många spännande och lite tokiga exempel om hur fasader ger uttryck för ideal och hur det unika tillfället kan forma historien. Maison de Verre av Pierre Chareau är ett av dessa.

– 1928 var det en fransk gynekolog, som för många uppfattades både radikal och främmande, då han både var kommunist och förespråkade abort. Han ville skaffa ett hus i det borgliga Paris, men som passade in med hans egna ideal. Huset han köpte skulle rivas och ersättas mot ett nytt. Men det visade sig att det överst i huset bodde en 90-årig dam som inte var så pigg på att flytta på sig. Istället byggde han till huset under hennes våning. Det blev en fantastik byggnad och en otroligt intressant mix av industriell design, fasad av betongglas och tågfönster. En borglig miljö i kombination med radikal modernism och industriella byggnadskomponenter, berättar Hans.

När mörkret faller över Maison de Verre, lyser fasaden som av glödande bärnsten, ett resultat av att teaterstrålkastare riktas mot fasaden och ett innovativt sätt som visar hur man kan jobba med kulör utan att måla.

Samtidigt som det borgliga utmanades i Paris, frodades arkitekturen i Sverige. 1920- och 30-talen har kommit att kallas svenska arkitekturens guldålder. 1930 var också året för Stockholmsutställningen och med den, genombrottet för funktionalismen. Namnet kommer av att byggnaderna utformades efter hur de skulle användas. Enkla geometriska former och släta fasadytor var idealet.

Gärdet i Stockholm är ett bra exempel på del av 30-talets funkishus i Sverige, med sina tidstypiska smäckra, ofta putsade och släta ytor. Fasaderna målades i ljusa färger som vitt, svagt gult eller ljust grått. Dörrar var gärna av fernissat trä och fönsterbleck och stuprör målade i fasadfärgen. Taken var platta och vanligtvis svarta eller gröna.

– Gärdet är särskilt intressant, för man blandande funkis med 20 tal, säger Hans.

Han menar att det är mixen av stilar som fångar hans intresse. Hans favoritexempel finns i Paris, det första armerade betonghuset från 1903, av Auguste Perret som är byggt med en bred fasadyta mot den vackra utsikten över Seine. Huset har inga bärande mellanväggar, inget ljusschakt mot bakgården. Ett vackert keramiskt mönster pryder hela fasaden.

– Fasaden är både sinnlig och rationell och utstrålar en sorts saklig modernism, förklarar han.

Som alltid utvecklas en ny stil ur det rådande. På 40-talet märks sviterna från kriget på byggandet, och man återgår till trähus med mindre fönster för att spara på energin. I slutet av 40 talet började man åter tro på det goda livet och folkhemmet. Nya material som eternit och fasadtegel började användas.

Både Peter Walker och Hans Birkholz menar att var generation har en förnimmelse av det som de själva minns. Och att det ofta kommer en revolutionär reaktion mot det man förr tyckte var fult. Man gör något snyggt av det istället, menar de. Kanske var det just det som hände när vi tågade in mot 50-talet och den moderna förorten. Kedje- och radhus byggdes och färgsattes på ett helt nytt sätt. Fasaden delades ofta upp i olika färgfält, eller så fick varje hus sin egen färg. Kulörerna var varma med toner som brunt, rödbrunt, grått med inslag av gult eller grönt. Fasaderna kläddes med träpanel eller puts. Fönster, dörrar och fönsterluckor var oftast vita, bruna eller gröna. Taken var vanligtvis i tegel, betong eller plåt som målades i svart eller rött.

Ovan från vänster: På 40-talet byggdes åter trähus, men med mindre fönsterpartier än på 20-talet och 30-talet. Man ville spara på energin i hemmen, då sviterna från kriget gjorde sig påminda. Det var också en motreaktion mot 30-talets putsade funkishus. Intill: Maison de Verre, ett fantastiskt exempel på hur arkitekten Pierre Chareau skapade sitt egna verk utefter sina egna ideal. En industriell design i det då rådande borgliga Paris på 1920-talet. Underst till vänster: Putsade fasader från 20-talet på Marieberget i Stockholm. Kvällssljuset ger vackra skiftningar i fasaderna. Nederst till höger: Nutid, då hållbarhetsfrågorna står högt på agendan och påverkar utformande, materialval och färgsättning.

Ovan från vänster: På 40-talet byggdes åter trähus, men med mindre fönsterpartier än på 20-talet och 30-talet. Man ville spara på energin i hemmen, då sviterna från kriget gjorde sig påminda. Det var också en motreaktion mot 30-talets putsade funkishus. Intill: Maison de Verre, ett fantastiskt exempel på hur arkitekten Pierre Chareau skapade sitt egna verk utefter sina egna ideal. En industriell design i det då rådande borgliga Paris på 1920-talet. Underst till vänster: Putsade fasader från 20-talet på Marieberget i Stockholm. Kvällssljuset ger vackra skiftningar i fasaderna. Nederst till höger: Nutid, då hållbarhetsfrågorna står högt på agendan och påverkar utformande, materialval och färgsättning.

ängst upp till höger. På 80-talet kom verandan, takkupan och det vita knutarna tillbaka. 70-talets bruna kulörer fick ge vika. Längst ner till vänster. Gärdet i Stockholm är ett bra exempel på 30-talets funkishus. Fasaderna var i puts, ofta vita, svagt gult eller grått.

ängst upp till höger. På 80-talet kom verandan, takkupan och det vita knutarna tillbaka. 70-talets bruna kulörer fick ge vika. Längst ner till vänster. Gärdet i Stockholm är ett bra exempel på 30-talets funkishus. Fasaderna var i puts, ofta vita, svagt gult eller grått.

På 60-talet tog industrialismen fart. Optimismen var stor, ekonomin bättre och storstäderna växte. Däremot saknades bostäder och i mitten av 60-talet beslutade den svenska staten att bygga en miljon bostäder på tio år, det så kallade miljonprogrammet. Husen fick enkla platta former. Den stående panelen byttes mot den liggande, fönstren var stora utan spröjs. I början av 60-talet målades många hus vita. Men som tiden gick ökade variationen i färgsättningen. De traditionella röda och gula kulörerna levde fortfarande kvar, men man lekte även med nya färgkombinationer och starka färger. I slutet av decenniet kom brunlaserade fönster och detaljer, något som blev väldigt populärt under 70-talet.

Hans Birkholz minns miljonprogrammet på 70-talet som ofärgad betong och mycket grått. Men faktiskt var det så att det även byggdes många hus som tack vare de nya alkyd- och akrylatfärgerna gavs stor möjlighet till färgvariationer. Tidigare var man mer hänvisad till de traditionella pigmentens egenskaper. På 70-talet var även lasyren populär. Man laserade gärna i bruna nyanser. Andra mättade kulörer var senapsgult, grönt och rött.

Vi börjar nu närma oss 80-talets färgsprakande motreaktion mot 70-talet. Det traditionella röda eller gula huset med vita knutar, veranda, takkupa och snickarglädje blev populärt igen. Peter Walker minns 80-talet som ett nytänkande och postmodernt decennium, med inslag av rokoko och antikens Grekland.

– Man uppskattade skarpa, klara pasteller och stor variation. Ljusgult, aprikos, blekrosa, ljusblått och mintgrönt var typiska 80- talsfärger som knappast förekommit på fasader tidigare. Man ser tydliga influenser av antikens Grekland med pelare och valv.

Som motreaktion mot 80-talet kom 90-talets minimalism, då materialen skulle tala för sig själv, snarare än kulörer. Hans Birkholz poängterar hur saker tog fart genom att Sverige gick med i EU.

– Vi fick en stor frihet genom tillgången på material och produkter från Europa.

De ekologiska idealen kommer under 90-talet upp på agendan, man söker naturliga och miljövänliga fasadfärger som grafitgrått, duvblått och mjuka vita nyanser. Kulörer som var milda och mustiga på samma gång. På trähusen används gärna lasyr. På putshusen ser man engelskt rött och kornblåa toner. Detta följs av 2 000-talets tidiga år med det svarta och vita och med influenser från grannlandet Danmark. Idag, 2013, står vi för större pluralism, menar Peter Walker och det är svårare att förutspå nästa decennium.

Tidigare har vi kunnat utläsa årsringar i tio-årsepoker, men idag upplever vi större individualism och frihet att göra vad vi vill. Det finns mer teknik, fler frågor på agendan inom hållbarhet, vilket påverkar uttrycken på fasaderna. Jag skulle nog våga säga att den variationen vi ser idag kommer leda till fler uttryck i framtiden.

Tikkurila Sverige AB ansvarar inte för kommentarerna nedan, den som skriver en kommentar är själv ansvarig för sin kommentar.