Tillbakablick – del 1

Exklusiva tegelhus i medeltida stadskärnor, antika marmortempel och sydeuropeiska 1700-talspalats. Här finns ursprunget till våra röda, vita och gula fasader, kulörer som förr var symboler för makt och rikedom. Alcrotrend har tittat närmare på den svenska färgsättningshistorien. I del ett fördjupar vi oss i den röda perioden.

Grått, rött, vitt och gult. Sett ur ett historiskt perspektiv kan färgsättning av svenska fasader delas in dessa fyra spår.
– Generellt kan man säga att fasadkulörer börjat som statusmarkörer på byggnader som kyrkor och slott för att med tiden sprida sig till överklassbostäder i städerna och på landsbygden för att slutligen bli tillgängliga för alla, säger Karin Fridell Anter, arkitekt och docent med inriktning på färg och arkitektur.

Alcro_historia_KFridellAnter

Karin Fridell Anter, arkitekt och docent med inriktning på färg och arkitektur.

Länge höll sig kulörskalan till gula, bruna och röda toner. Anledningen var att tillgången på färgämnen var begränsad till naturliga material och mineralpigment, det som brukar kallas jordfärger och som håller sig inom en röd-gul-brun skala av ockra, umbra, terra, grönjord och faluröd. Dessa naturliga färgämnen var billiga och hållbara då de inte bleknade och var kalkäkta (kunde används på puts).
– Det var helt enkelt pigment som kunde grävas upp ur jorden och som fanns nära. Det gick inte att få fram starka och rena kulörer och på kalk blev kulörerna ljus av olösta vita kalkpartiklar. Beroende på underlag och pigment kunde vissa dra lite åt det gröna och blå hållet men det var först i slutet av 1800-talet som gröna pigment började användas. De var dock betydligt svårare att tillverka och därför dyrare än jordfärgerna så få hade möjlighet att måla sina fasader gröna. Blått kom först i mitten av 1900-talet då kulörer började framställas på kemisk väg.

Från början var alla byggnader oavsett material naturligt grå. Det var oputsade gråstenskyrkor och omålade timmerhus. Visserligen fanns det naturliga skiftningar i gult, rött, vitt och svart för sten och timret kunde variera från brunsvart och gyllene av kåda till torrt silverskimrande.
Under medeltiden kom det röda teglet, ett exklusivt material som i början endast användes för kyrkor, slott och ett fåtal privata bostäder i städerna. Teglet var ofta ojämnt i färgen och för att förstärka det exklusiva intrycket målades fasaderna röda.

Eftersom tegel var dyrt blev rött en symbol för rikedom och fler följde efter med att måla både sten- och träfasader röda, helt enkelt för att bekräfta sin tillhörighet till en högre samhällsklass. Pigmentet som användes kom från Falu koppargruva och bindemedlet var tjära eller klister gjort på råg- och vetemjöl.
På 1700-talet började även trähus i städerna rödfärgas och i mitten av 1800-talet blev det vanligt med röda hus på landsbygden.
– I takt med att rött blev tillgängligt för gemene man tappade det också sitt värde som statussymbol vilket ledde till adeln sökte sig till andra kulörer.

Tikkurila Sverige AB ansvarar inte för kommentarerna nedan, den som skriver en kommentar är själv ansvarig för sin kommentar.