porträttet

Ann Ringstrand: livet efter Hope

I höst kom sista kollektionen för egna märket Hope. Ny styr Ann Ringstrand mot nya äventyr.

Ann Ringstrand funderar en stund på frågan om hon lever sin dröm.
– Jo, det har jag gjort och det gör jag nu. Det har kanske inte alltid varit lätt att se det när vi arbetat så hårt men nu när det blivit lite mer luft i tillvaron kan jag verk­ligen njuta och jag känner mig stolt över det vi byggt upp, säger designern som tillsammans med Stefan Söderberg 2001 grundade modevarumärket Hope.

Regnet vräker ner utanför fönstret på Anns favorit­kafé vid Vasaparken i centrala Stockholm. Kaféet ligger mellan kontoret och hemmet, och här stannar hon ofta till på väg i den ena eller andra riktningen. När det gäller riktningen i livet är den för första gången på 15 år inte självklar. Efter en lång och medveten process har hon lämnat över rollen som chefsdesigner på Hope till Frida Bard.
– Det var jättesvårt att låta någon annan stänka färg på min tavla. Jag ville måla den, andra kunde sälja den. Men nu har jag släppt penseln och gått in i en annan fas och det känns jättebra att Frida tagit över. Hon stärker varumärket och tillsammans med designteamet kommer hon att ta Hope vidare till nya höjder.

Passionen för mode och design väcktes tidigt under upp­­växten i textilindustrins kärna Borås. Morfar, farfar och pappa jobbade alla tre i modebranschen, mamma och mormor var duktiga sömmerskor. Själv ritade Ann sina första byxor som nioåring.
– Jag vet inte hur det känns att inte veta vad du vill göra. Jag har ingen annan erfarenhet än modebranschen och är helt präglad av den. Om jag skulle göra något annat? Jag brukar skämta om att jag skulle ha blivit en bra Säpo­agent men min sommargranne GW (Leif GW Persson, reds. anm.) brukar säga att sannolikheten att jag skulle komma in på Säpo är extremt liten, säger Ann med ett leende och fortsätter:
– På riktigt är det så att jag aldrig velat bli något annat än designer. Jag är bra på att realisera och min styrka är att jag kan gå från idé till genomförande. Jag är nyfiken och orädd, det passar i modebranschen.

Ann Ringstrand, grundare av klädmärket Hope.

Ann Ringstrand har lämnat över rodret för livsverket Hope och blickar nu mot nya äventyr.

Modebranschen var och är tuff, något som hennes familj upplevde på nära håll under 1980-talet. Föräldrarna rådde henne därför att bli anställd istället för att starta eget företag, när hon hade studerat klart vid Tillskärar­akademin i Köpenhamn och Textilhögskolan i Borås. Hon följde deras råd och efter examen började hon sin karriär som designer på H&M, för att senare bli chefs­designer på Peak Performance.
– Egentligen ville jag starta eget direkt men jag lyssnade på dem och deras oro. Men efter tio år i branschen gjorde jag den där övningen där du frågar dig själv vad du vill blicka tillbaka på när du är 70 år. Då bestämde jag mig för att ta klivet och starta ett eget modemärke.
Ett beslut hon aldrig har ångrat. Under åren som passerat sedan den första kollektionen presenterades har hon tillsammans med Stefan Söderberg skapat ett globalt modevarumärke som står för allt som de vill: hållbart, personligt, enkelt och funktionellt av hög kvalitet.
– Hope är hållbart på riktigt i alltifrån hur vi använder tid, pengar och medarbetares kraft till vår design och materialval. När vi tittar på det vi gjort som en självklarhet har det varit hållbart hela vägen. Det handlar om en respekt för dem vi jobbar med och för materialen.

Den typiska Hopebäraren är en urban, designintresserad person över 35 år med ett kreativt arbete. Som uppskattar konst, kultur och musik, och som föredrar effektiv shopping framför att strosa runt.
– Mode ska vara enkelt. Hittar du ett par byxor du gillar så köp två par. Hope supportar vardagen och möjligheten till att vara aktiva och kreativa individer, från jobb till middag på stan. Om du tänker ”vilken snygg person”
istället för ”vilken snygg tröja” så kan det vara Hope.
Anns övertygelse och främsta drivkraft är att bra design spelar roll i våra liv.
– När mat, husrum och andra basala behov är tillfredsställda tror jag att design är viktigt för hur vi mår. Jag vill göra mitt bästa för att bidra till den delen av våra liv. När det gäller Hope har det handlat om att skapa de bästa plaggen och att med min kunskap och tid skapa något du kan leva i. Därför är jag designer och inte konstnär.

Ett framgångsrikt varumärke och företag bygger sig inte själv. Det kräver otroligt mycket kunskap, styrka och målmedvetenhet. Arbetsveckor på 60 timmar har under långa perioder hört till vardagen.
– Vi hade en tydlig plan från början och en över­tygelse om att vi skulle fungera internationellt med vår svenska design och svenska värderingar. Du måste våga satsa och tänka långsiktigt. Från början gjorde jag och Stefan allt i företaget men vi hade alltid en plan för att successivt kunna lämna över de olika rollerna. Jag har fått lära mig att lära upp andra. Med det inte sagt att det har varit enkelt. Det är lite som att ha ett barn som växer upp, blir tonåring och flyttar hem­ifrån. Det är en naturlig och svår process men det vore tragiskt om barnet inte utvecklas, får andra inspiratörer och nya relationer.

Belöningen för allt det hårda arbetet är att möta dem som tagit emot hennes design.
– Jag reagerar alltid när jag ser vår design på stan. Jag känner respekt och ödmjukhet över att någon använt sina pengar för att köpa det vi skapat. Därför känner jag också ett ansvar för kvaliteten och att plaggen ska hålla länge. Att någon bryr sig och har synpunkter på det jag skapat gör mig stolt, även om det inte alltid är positiv feedback. Det är ju fortfarande någon som engagerat sig i det jag lagt ner min själ i.
Svaret på frågan vad som har varit roligast med Hope är enkelt.
– Det är kombinationen av att presentera en kollektion som vi är stolta över och som tas emot väl och därmed tryggar verksamheten. När vi tack vare det kan säkerställa en arbetsplats, kan nyanställa och ge löneförhöjning till medarbetarna. När alla de delarna klaffar är jag nöjd. Vi har också valt att engagera oss i Stadsmissionens verksamhet och donerar både varma ytterplagg och delar av vinsten till dem. Utmaningen är att balansera utvecklingen. När det gäller design ska du röra dig framåt och vara modig. Men samtidigt får du inte riskera för mycket för företaget.

Ann berättar vidare att hur stolt hon än är över en ny kollektion och allt arbete som ligger bakom, är det den sista raden i bokslutet som avgör.
– Jag minns speciellt ett tillfälle när vi presenterat en vårkollektion som den samlade pressen var lyriska över. Det kändes bra men vi hade en period bakom oss där ekonomin strulade otroligt mycket så jag kunde inte riktigt känna glädje över det fina mottagandet. Senare på kvällen stod jag på trottoaren utanför Berns och fick bokslutet skickat till min telefon. När det såg bra ut, då blev jag glad på riktigt.
Med andra ord: design är på det sättet enklare än att driva bolag. Med sina 26 år i modebranschen känner Ann sig trygg, men också redo att utmana sig själv.
– Jag känner mig hemma i den här världen, den har alltid varit självklar för mig tack vare min uppväxt. Därför kan jag också bli så fascinerad när jag kliver in i andra branscher och upptäcker att där kan andra allt och jag ingenting. Det är roligt och jag har en enorm respekt för andras kunskap och erfarenhet.

 

Just en sådan situation hamnade Ann i tidigare i år när hon fick möjlighet att designa en möbel i samarbete med Svenska Station, en design- och hantverksstudio i halländska Frillesås.
– Det började med en idé att vi ville skapa accessoarer av trä för Hope som en del i ʼUrban woodʼ, ett tema där gränsen mellan skog och stad suddas ut. Sen utvecklades projektet och jag fick chansen att skapa möbeln Coat som är en kombination av herrbetjänt och stol, för våra butiker och showroom. Jag är tacksam för de här nya möjligheterna och det var väldigt spännande och utvecklande att kika in i en annan bransch. Möbeln är också det första jag designat i eget namn. Det var häftigt att jobba med något helt annat och en utmaning att röra sig mellan olika discipliner. Att samarbeta med andra är ett sätt att vitalisera mig själv.

Att det blir fler samarbeten och inblickar in i andra branscher är inte omöjligt framöver.
– Just nu hämtar jag mycket inspiration från den spiri­t­uella världen, yoga och mindfulness. Att hitta balans i tillvaron. Jag har också blivit allt mer intresserad av våra sinnen och vad vi kan uppleva med dem, och går en kurs för en kvinna i Kalifornien som är otroligt duktig på smak- och doftupplevelser. Jag har ett litet kemilabb hemma med ämnen för att lära mig grunderna i doft och smak och hur vi kan uppleva mer med våra sinnen. Det är jättespännande.

Att Ann nu har lämnat över ansvaret för designen på Hope innebär inte att hon lämnar företaget. Som del­ägare och styrelseledamot kommer hon att vara fortsatt engagerad, och hon är övertygad om att företaget har potential att utvecklas ännu mer.
– Jag är i grund och botten en skapande person men jag tror att mitt skapande framöver kommer att ta en annan form. Just nu behöver jag en paus och det känns både spännande och svårt att inte ha något planerat. Nu ser jag fram emot en spännande höst med min sista kollektion för Hope, och att åka till Kalifornien igen för att lära mig ännu mer om våra smak- och doftupplevelser. Sen får vi se vart det leder. Jag vet inte vad nästa steg blir och det känns skönt. Jag hoppas att jag låter vägen slingra sig lite själv, att jag litar på mig själv, vågar testa nya saker och är öppen. Om jag kan blicka tillbaka på det när jag är 70 år kommer jag att vara nöjd.

TEXT: PETRA ALEXANDER

Tikkurila Sverige AB ansvarar inte för kommentarerna nedan, den som skriver en kommentar är själv ansvarig för sin kommentar.